Anna Lundberg föddes 1972 i Malmö och bor idag i Stockholm. Hon är forskningsledare för Asylkommissionen och professor vid Linköpings Universitet. Lundberg kan tala med hundar, hästar och möss.

Vill tipsa om Asylkommissionen och Artikel 14, “Sveriges viktigaste tidning om flyktingfrågor och asylpolitik”.

Anna Lundberg skriver en text tillsammans med Sabine Gruber och Torun Elsrud. Deras text handlar om hur akademi och civilsamhälle kan samarbeta för att värna asylrätten.

Utdrag ur texten “Hur kan akademi och civilsamhälle samarbeta för att värna asylrätten?”:

“Även om vi ofta hör i den offentliga debatten att asylrätten är viktig, ser vi alltså hur de politiska beslut som fattas i Sverige och andra europeiska länder, och på EU-nivå, i grunden bortser från möjligheten till skydd och asyl för människor som tvingats fly från sina hem. Vi ser att detta sker parallellt med en allt hårdare samhällsdebatt i flyktingfrågor där gränsen för det anständiga samtalet allt som oftast passeras. Vi ser utsattheten och förtvivlan hos människor som tvingats lämna allt och be om en fristad. Vi ser byråkratins avhumanisering av mänskliga behov och pappersexercisen som inte förmår att se till den enskilda individen. 

Vi ser människor i vår närhet förnekas sin mänsklighet – genom att olika mekanismer omöjliggör för dem att framträda som mänskliga nog för att framställa rättighetsanspråk. Och här talar vi om basala rättighetsanspråk: bostad, mat, hälso- och sjukvård. Denna utveckling förstärks i vardagens praktik, av små stegvisa förändringar i bemötande, ny praxis och snabba svårgripbara lagändringar. Förändringarna sker inom det migrationsrättsliga området men också på andra rättsområden som inte har någon anknytning till migrationskontroll. Resultatet av detta är både en migrationslagstiftning som står i kontrast till grundläggande rättssäkerhetskrav, i bemärkelsen tydliga regler som tillämpas lika på lika fall och som sett till utfall är etiskt godtagbara, och i kontrast till en välfärd för alla.”

Konstnär: Nanna Ståhle