Admir Skodo

Admir Skodo Admir Skodo föddes 1984 i Rudo, Bosnien-Herzegovina och bor idag i Sacramento, Kalifornien. Skodo är forskare i historia.

Admir Skodo föddes 1984 i Rudo, Bosnien-Herzegovina och bor idag i Sacramento, Kalifornien. Han är forskare i historia och MFF-fan ända sedan han såg Yksel Osmanovski fightas på Gamla Stadion i Malmö.

Admir Skodo skriver just nu två böcker. Den ena, tillsammans med historikern Robert Crews, handlar om global politik och afghanska flyktingar i USA, Sverige och Tyskland. Den andra använder sig av självbiografi, journalistik, science-fiction och kritik för att utmana gängse föreställningar om flyktingskap.

Skodos text i denna bok är en personlig berättelse om att återvända till uppväxtorten i Sverige och möta föräldrar, minnen och de nya flyktingar som nu befinner sig där.

Utdrag ur texten “Asylrätt – 1992 – 2015”:

“Jag skulle aldrig, sa jag till mig själv om och om igen, dag in och dag ut, vara frånvarande på något sätt i min partners och mitt barns liv, om jag nånsin fann mig själv med endera. Jag skulle krama om dem, berätta för dem hur mycket jag älskade dem. Jag skulle jobba, inte hitta på ursäkter. Jag skulle inte supa. Mitt barn skulle inte kalla mig baba, som jag kallade dig. Det var mina budord till mig själv. Det visade sig att de budorden stod på en bräcklig grund, som min fars beteende byggt i mitt medvetande.
På vissa sätt blev jag som min far utan att ens märka av det.  Jag insåg det när jag gifte mig, när jag märkte hur lätt jag kunde ta avstånd från min fru, bli kall mot henne, om vi bråkade. Jag vet inte när jag insåg att under min fars bristande faderskap ligger rädsla, sorg och smärta. Han förlorade sin egen far när han var tretton. Hans liv blev söndertrasat när han och min mor, inbitna titoister, bestämde sig för att fly vår hemstad. Han måste ha känt besvikelse över att inte ha fullföljt ett liv som fotbollsproffs. Han spåddes en lysande karriär som mittfältare och som tränare. Han talade inte med någon om detta annat än i fragment helt frånkopplade från deras känslogrund.”

Konstnär: Nanna Ståhle